DEN SALIGE GÉRARD

Vi känner till honom som Salige Gérard, mannen som grundade Sankt Johannes Döparens Orden i Jerusalem. Hans vänner och samtida beskrev honom som modig, beslutsam, intelligent, driftig, praktisk, men framför allt from.

Historikerna tvistar om var hans ursprung, vilka hans föräldrar var, var han föddes. Men det spelar väl ingen roll om han kom från Amalfi eller Provence? Den roll han spelade i Jerusalem vid slutet av 1000-talet kan inte disputeras.

Det verkar som om Gérard kom till Sankta Maria Latina för att arbeta som lekmannabroder. Av allt att döma anlände han i Jerusalem med en grupp andra lekmannabröder, vilka, liksom Gérard hade försakat sina världsliga ägodelar för att tjäna Kristus. Det är heller inte otroligt att några rika köpmän från Amalfi ville att han skulle se till att deras investeringar i Sjukhuset i Jerusalem åstadkom vad de var avsedda för.

Det Benediktinska klostret skötte ett sjukhus och härbärge för pilgrimer som kom till det Heliga Landet. Trots att resan ansågs vara kort – bara fem månader från den franska västkusten! – var det en färd full av risk och faror: dåligt väder, förlisning, rövare, banditer och usla vägar. Detta ledde till att många pilgrimer anlände till sin destination sjuka och i behov av omsorg och hjälp. Ett växande antal förmögna äldre personer reste till Jerusalem för att dö; männen skänkte sina pengar till munkarna i benediktinerklostret, medan damerna skänkte sina till Sankta Maria Magdalenas nunnekloster. Alla ville de vara bland de första på plats för att få se Kristi återkomst.

Det nya sjukhuset och härberget stod färdiga redan 1063. Dessa etablissemang skötter av Gérard och hans stab. Man beskrev honom som “ödmjuk och mycket energisk”, och hans brödraskap vårdade de sjuka, begravde de döda och visade pilgrimerna runt till alla de heliga platserna de önskade besöka.

Politiskt sett var de senare decennierna av 1000-talet besvärliga i Jerusalem. När Salige Gérard kom dit styrdes staden av Fatimider som var Shia-muslimer. År 1073 störtades de av seljukturkar som var Sunni, vilka hade makten tills 1098 när Fatimiderna kom tillbaka.

Det krävde avsevär diplomatisk skicklighet för att kunna leda ett kristet etablissemang i en muslimsk stat. Givetvis hjälpte det att Gérard öppnade sjukhusportarna för patienter utan att ifrågasätta deras religion eller etnicitet. Det var, icke desto mindre, en mycket krävande balansgång.

När fatimiderna kom tillbaka till makten fördrev de alla kristna från Jerusalem, – alla utom Salige Gérard och hans bröder, tack vare deras beteende.

De nya härskarna hade knappast varit vid makten ett år, när korsriddarna Raymond de Toulouse och Godefroid de Bouillon och deras arméer belägrade staden i mars 1099. Det sägs att Salige Gérard “använde sitt inflytande” till att hjälpa dem vinna. Stadens ledare hade förgiftat brunnarna runt Jerusalem och det verkar som om Gérards viktigaste hjälp bestod av att skaffa korsriddarna vatten så att de kunde överleva.

Enligt legenden ska Gérard ha kastat brödlimpor över murarna till korsfararna. Hur det nu må vara med det, blev de styrande misstänksamma mot honom och beskyllde honom för att gömma guld på sjukhuset för att undvika att betala skatt. Han kastades i fängelse, utfrågades och torterades. När korsfararna, under Godefroid de Bouillon, besegrade staden, befriade de Salige Gérard, vars fingrar och tår blivit svårt brända. Han haltade resten av sitt liv. Det vanligaste porträttet visar honom kedjad med en limpa bröd i famnen.

Gérard var fri och Jerusalems kristne konung erbjöd honom vad han ville. Salige Gérard återvände till sitt sjukhus och gjorde alla nödvändiga förändringar för att kunna ta emot alla de sjuka och sårade som korsfararna förde med sig.

Sjukhusets behov hade förändrats. Trots att de följande två årtiondena medförde en osäker fred, hade man nu fått en annan typ av patient: sårade korsriddare. En av dessa patienter var Raymond de Puy, som så småningom skulle ta över ledarskapet av Orden efter Gérard. De europeiska adelsmännen som sköttes om på sjukhuset inspirerades av Salige Gérards medkänsla och den utmärkta vård de fick. När de återvände hem, friska, gav de både mark och pengar till orden.

Orden, ja. Allteftersom sjukhuset växte i storlek och omfattning, upplevde Gérard och hans bröder att de benediktinska reglerna var alltför restriktiva. De grundade en ny religiös orden, Sankt Johannes av Jerusalems orden, för att hjälpa de sjuka och de fattiga. Den nya orden behöll delar av både Sankt Benedikts och Sankt Augustinus ordnar. År 1113 skickade påven Paschal II en bulla, där han godkände Sankt Johannes Orden som en självständig religiös orden för att tjäna Kristus genom att tjäna de fattiga och sjuka. Tack vare påven bulla kunde orden välja sina ledare utan inblandning av biskopar och andra religiösa myndigheter. Orden kunde även äga egendom.

På grund av de ekonomiska och akademiska förändringar som ägde rum inom kyrka och stat under medeltiden, kunde Sankt Johannesorden bli en internationell organisation. Orden ägde mark nära de främsta pilgrimsrutterna i Spanien, Italien, och Frankrike, och den växte snabbt både vad gällde rikedom och berömmelse. Man byggde sjukhus längs pilgrimsvägarna och i flera hamnar utmed Medelhavet.

Trots den snabba utökningen av Orden fortsatte Gérard att vara en ödmjuk tjänare. Han uppmuntrade ordensmedlemmarna att vara ”tjänare och slavar till våra herrar, de sjuka.” Ett sådant tänkande var både nytt och omvälvande i  ett samhälle som styrdes av strikta hierarkier och familjeanknytningar. Att tjäna de sjuka och fattiga skulle uttrycka Ordens anda, för genom att välkomna och tjäna fattiga och sjuka, välkomnar man och tjänar man Kristus. Ordens militära aspekt blev alltmer nödvändig på grund av de reella omständigheterna i Jerusalem med åtföljande behov av att skydda såväl pilgrimer som själva staden.

Ordensbröderna kallade sig “tjänare och slavar till våra herrar, de sjuka”. De senare kallades för “Kristus fattiga” eller de “heliga fattiga” och bröderna kände att de närmade sig Kristus alltmer, genom att tjäna dessa “minsta bröder”.

Jag tror inte att Salige Gérard planerade sitt liv i Jerusalem. Även om han var utskickad av köpmännen i Amalfi, kunde han omöjligtvis ha kunnat förutse korstågen och det kaos som följde. Men han var utan tvekan en man som passade perfekt till att möta den ena utmaningen efter den andra utan att bli uppskakad av dem. Han hade en enastående förmåga att anpassa sig till en situation på bästa möjliga sätt; han tog personliga risker enligt sitt samvete och fortsatte sitt arbete, alltmedan han omformade det till att passa in med de nya omständigheterna. Han såg som sitt livs kall att hela kropp och själ och han gjorde det som en kristen entreprenör.

Sjukhuset/härbärget i Jerusalem blev alltså en internationell organisation. Salige Gérard skulle inte ha blivit förvånad över att den orden han började är global idag. Hans orden skapade en ny sorts munk: en man som kunde vårda sjuka och sårade och samtidigt försvara dem mot beväpnad attack. Den kan tyckas vara motsägningsfullt att tala om religiösa riddare, men det var vad tiden krävde, ett nytt sätt att se på och visa gudomlig kärlek. En sådan balansgång kunde bara ha utförts av en man med Salige Gérards ödmjuka och flexibla sinne. Vilket lysande exempel på hur Gud alltid  finner rätt person för rätt tid och plats.

Vi kan lära oss så mycket av Salige Gérards liv och verk – särskilt nu. Man gav honom generösa donationer och han kunde a slagit sig ner och vilat sig medan han distribuerade medel till de behövande resten av sitt liv. Men han visste att sann välgörenhet kräver praktiskt arbete, mänsklig närvaro och känsla. Som volontärer försöker vi arbeta i Salige Gérards anda, följa i hans fotspår. Det är både svårt och utmanande. Vare sig fattigdom eller sjukdom är vackra att se på och det kan vara mycket svårt att se Jesus i personen man vill hjälpa. Men kom ihåg att när vi talar om att följa i hans fotspår, så haltade Salige Gérard omkring bland sina patienter, smärta i varje steg han tog, utan att klaga. Våra sysslor är enkla i jämförelse.

Som volontärer visar oss Salige Gérard:

  • Hur man visar mod och beslutsamhet beträffande valet av hjälpprojekt och de metoder vi använder för att utföra dem.
  • Hur viktigt det är att utbilda våra volontärer så att är förberedda att handskas med det oförutsedda.
  • Hur vi måste lära oss att ALDRIG vara nedlåtande, utan tjäna fåra medmänniskor med respekt och medkänsla.
  • Hur vi måste ta bort ego från ekvationen; att vänta oss lite eller intet som belöning; att istället finna glädje i att arbeta för Gud.

Efter att ha etablerat Orden fortsatte Salige Gérard att tjäna de fattiga och sjuka och sina bröder i 24 år till. Han överlämnade ledarskapet till Raymond de Puy. Den 3 september, 1119, i sjuttioårsåldern, gick han bort och en av hans samtida skrev:

“Hospitaljärerna förlorade Salige Gérard, fattigas och pilgrimers fader; denne rättskaffens man, som nått en ovanligt hög ålder, andades sitt sista i sine bröders armar, nästan utan sjukdom, och föll, dom man säger, som en frukt mogen för evigheten”.

Hans epitafium – som Fulchre av Chartres skrev ner – lyder:

“Här ligger Gérard, den mest ödmjuka mannen bland dem som bor i öster;
De fattigas tjänare, en välkomnande vän till främlingar;
Han såg vanlig ut, men inom honom lyste ett ädelt hjärta.
Hans godhet kan mätas innanför dessa murar.
Han var förutseende i många avseenden, plikttrogen i allt hand gjorde;
Han antog många sysslor av olika slag;
Sträckte ut sina armar ihärdigt till många länder,
Han samlade överallt in medel för att utfordra sitt folk.
På den sjuttonde dagen av solens resa genom Jungfrun,
Fördes han till Himlen, buren av änglar.”

Salige Gérards anda är en sådan viktig del av verklig välgörenhet. Vi har den, om än i liten skala, i Malteserhjälpen. Vår hedersordförande, Max von Liechtenstein, har tjänat i tolv år, från det han var med om föreningens grundande, och har alltid försökt ingjuta Salige Gerards anda i våra åtaganden. Kerstin von Liechtenstein har outtröttligt och kärleksfullt organiserat och utfört den årliga svenska medverkan i Summer Camp. Eskil Ingvarsson har organiserat intressanta utflykter och projekt för gästerna på Josefinahemmet. Det finns flera andra entusiastiska volontärer som Carl Filip Trolle Hjälte, som introducerade ett bärbart sopplök på cykel, och vår ordförande, Ilona von Stryk Aulin, som också medverkat sedan föreningens början. Vi tackar dem för alla gånger de vandrat i Salige Gerards fotspår.

En passande avslutning är Salige Gérards bön:

Gud, Du som upphöjde den salige Gérard,
på grund av hans omsorg om de fattiga och sjuka,
och genom honom grundade
den helige Johannes Döparens Orden i Jerusalem,
ge oss nåden att liksom honom
se Din Sons avbild i våra bröder och systrar.
Vi ber detta genom vår Herre Jesus Kristus Din Son,
som lever och råder med Dig och den Helige Ande
från evighet till evighet.

Amen

Text: Gunilla von Wachenfelt, MS